sofiewedin

Det där är en riktigt bra förklaring av Ibs. Ofta känner jag att det inte går att leva ett normalt liv med den här "sjukdommen" men jag måste, därför behöver man göra det bästa av situationen vilket jag försökt och försöker göra. Det är en ständig kamp mot vardagen men det måste gå. Jag försöker tänka på mig själv, vad jag kan göra. Inte tacka ja till saker som jag vet att jag kommer måsta förbereda och proppa i mig mediciner för i flera dagar. Det finns så många fall i vardagen där jag måste göra det i alla fall så jag måste få mina dagar där jag inte behöver göra det. Jag försöker umgås med människor jag trivs med, undvika folk som får mig att må dåligt vilket påverkar mycket. Jag har lärt mig säga nej vilket många inte tycker om, men jag måste. Att jag ofta säger vi får se beror också på det här, jag kan inte bestämma någonting i förväg. Hur skulle det se ut om jag sa ja till allting och sedan ändrade mig i sista sekund, det har hänt allt för ofta. Då känns det bättre att säga vi får se för att slippa besvikelse. Jag blir lika besviken. Jag är tacksam för de riktiga vänner jag har och Peter som finns här oavsätt vad. Jag hoppas även jag att jag en dag ska kunna leva ett normalt liv.