Sorgligt..
Det måste låta tråkigt och negativt men den här jobb dagen har slutat allt annat än bra. Vi fick idag reda på hur dom nya skiftlagen skulle se ut. Det blev en stor besvikelse.
Jag hade två önskemål
1. Jag ville vara avbytare p.g.a att min mage inte klarar av all stress som är på de andra platserna.
2. Jag och Peter ville vara på samma skiftlag eftersom att vi alltid annars skulle jobba olika.
Inget av dom gick i uppfyllelse. Jag hamnade på skiftlag 1 och peter 3. Jag kommer fortsätta vara trågare, med massa nya människor. Vårat skiftlag som vi har nu är absolut det bästa, allt och alla kommer att splittras. Jag får med mig två stycken från det här skiftlaget till det nya. Resten är från andra splittrade skiftlag. Jag känner ingenting för någon som jag ska jobba med. Hur ska jag orka med det här? och Peter hur ska jag klara av att vissa veckor nästan inte ses .. Visst, jag har hört att det inte är "hugget i sten" ännu men jag vill inte vara den första som kommer och klagar och säger att det inte går. Och vill en person ändra och byta skiftlag så vill alla det och det fungerar ju så klart inte.
Just nu är jag mycket förvirrad, jag har funderat länge på vad jag egentligen vill ha ut av min framtid. Vad jag vill utbilda mig till och vad jag vill arbeta med resten av mitt liv. Jag har aldrig riktigt kommit fram till vad det är och bageriet har varit en trygg plats som jag har kännt att jag kan vara på tills jag har bestämt mig. Eller att bageriet kanske var platsen jag skulle arbeta på i många år framöver. Den känslan har på några sekunder spolats bort, kanske är det nu jag måste göra mitt stora val.
Ibland vill man vara liten igen, det mesta var mycket enklare då. Det fanns alltid någon som tog hand om en och man behövde inte ta så stora beslut själv. Tårarna har varit på väg att krypa fram många gånger idag men jag har lyckats trycka undan dem. Alla vänner som jag har nu, hur kommer det att bli? Martin till exempel. Vi har alltid haft så roligt när vi har jobbat tillsammans och även utanför jobbet, hur blir det? Vi kommer inte jobba tillsammans och vi kommer förmodligen inte vara lediga så mycket tillsammans. Vart tog den lilla tryggheten som fanns vägen? Visst har jag vetat att det skulle bli förändringar men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så här.
Peter är min riktiga trygghet.
Jag hade två önskemål
1. Jag ville vara avbytare p.g.a att min mage inte klarar av all stress som är på de andra platserna.
2. Jag och Peter ville vara på samma skiftlag eftersom att vi alltid annars skulle jobba olika.
Inget av dom gick i uppfyllelse. Jag hamnade på skiftlag 1 och peter 3. Jag kommer fortsätta vara trågare, med massa nya människor. Vårat skiftlag som vi har nu är absolut det bästa, allt och alla kommer att splittras. Jag får med mig två stycken från det här skiftlaget till det nya. Resten är från andra splittrade skiftlag. Jag känner ingenting för någon som jag ska jobba med. Hur ska jag orka med det här? och Peter hur ska jag klara av att vissa veckor nästan inte ses .. Visst, jag har hört att det inte är "hugget i sten" ännu men jag vill inte vara den första som kommer och klagar och säger att det inte går. Och vill en person ändra och byta skiftlag så vill alla det och det fungerar ju så klart inte.
Just nu är jag mycket förvirrad, jag har funderat länge på vad jag egentligen vill ha ut av min framtid. Vad jag vill utbilda mig till och vad jag vill arbeta med resten av mitt liv. Jag har aldrig riktigt kommit fram till vad det är och bageriet har varit en trygg plats som jag har kännt att jag kan vara på tills jag har bestämt mig. Eller att bageriet kanske var platsen jag skulle arbeta på i många år framöver. Den känslan har på några sekunder spolats bort, kanske är det nu jag måste göra mitt stora val.
Ibland vill man vara liten igen, det mesta var mycket enklare då. Det fanns alltid någon som tog hand om en och man behövde inte ta så stora beslut själv. Tårarna har varit på väg att krypa fram många gånger idag men jag har lyckats trycka undan dem. Alla vänner som jag har nu, hur kommer det att bli? Martin till exempel. Vi har alltid haft så roligt när vi har jobbat tillsammans och även utanför jobbet, hur blir det? Vi kommer inte jobba tillsammans och vi kommer förmodligen inte vara lediga så mycket tillsammans. Vart tog den lilla tryggheten som fanns vägen? Visst har jag vetat att det skulle bli förändringar men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så här.
Peter är min riktiga trygghet.
Kommentarer
Trackback
