Ligger kvar

Ligger fortfarande kvar i sängen, vet inte om jag vill kliva upp eller vågar kliva upp kanske är det rätta ordet. Jag vet inte om jag ska äta eller inte äta, tänk om det blir som igår. Jag vet inte ens vad jag gjorde för fel för att det skulle börja. Att ligga kvar i sängen och inte kunna göra något fel för att magen ska protestera kanske är det som är rätt. Jag funderar på om jag kanske ska ringa till min läkare och berätta att det har börjat igen, hon jobbar bara på tisdagar så ska jag prata med henne så måste det göras idag. Men samtidigt så vill jag verkligen inte, i sånna fall så  känns det som att jag ringer och tigger om en till förlängning av sjukskrivningen vilket jag inte gör men jag är rädd för att det kan se ut som så. Jag vill börja jobba, vill att allting ska bli som vanligt igen. Men min kropp verkar inte vilja det eller är det kanske psyket som inte vill. Vad vet jag, det kanske är omedvetet. Jag märker i alla fall att det blir värre varje gång jag måste göra nånting, eller varje gång jag känner mig pressad. Allt det här började egentligen när jag fick min pencillin kur mot magsåret, då krachade min mage totalt och är det kanske så att jag oroar mig för att det ska komma tillbaka, att jag oroar mig så mycket att jag framkallar det själv? Jag tycker inte att jag tänker på det så ofta nu men som sagt, det kanske är omedvetet.

Jag kan förstå om det är jobbigt att läsa om mina problem med magen, att man blir less för det blir jag också. Men det här är mitt sätt, jag måste få ur mina tankar ur huvudet. Under det här året så har det här blivit en stor del av mitt liv. Min sjukdom som jag inte vet vad den heter, vad den är eller vad den beror på. Jag kan inte säga att jag är deprimerad. Hade det inte varit för den här magen så hade jag varit hur lycklig som helst. Men det är just det, hade det inte varit för som stör mig. Jag kan inte leva normalt, inte åka vart som helst när som helst. Inte planera nånting. Inte jobba. Inte göra vad jag vill dom dagar/veckor jag mår bra, på grund av att alla vet att jag är sjukskriven. Jag är så enormt tacksam för alla som står mig nära, som står ut med mig. Jag känner mig som en börda.

Jag känner att alla andra vill så mycket, det vill jag med men jag kan inte. Och det är inte för att jag inte vill, det är bara för att jag inte kan, eller orkar. Det här suger musten ur mig. Folk kanske tycker att allting ska vara på mina villkor och just nu så är det faktiskt så. Eftersom att jag inte kan styra över hur jag mår. Jag flyr i från det som gör att jag känner mig pressad. Jag försöker leva efter min magkänsla och bara lyssna på mig själv för att försöka må så bra som möjligt. Har folk svårt att leva med det så är jag ledsen. Jag känner ibland hur folk suckar eller blir irriterad när jag inte kan vara som förut men jag försöker inte låtsas om det. En dag kommer jag förhoppningsvis bli som förut men jag vet inte när.

Kommentarer
Postat av: karin

Klart att det ska vara på dina villkor söt! Det är din hälsa det handlar om! Puss och kram

2009-04-07 @ 10:41:51
Postat av: Jessica

tänker på dig gumman, och hoppas att allt ska lösa sig snart. du är guld. :*

2009-04-07 @ 19:42:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0